eXTReMe Tracker

En helt vanlig ovanlig dag

Lite anteckningar och fotografier från vardagliga eller inte vardagliga händelser i mitt liv och om KULTUR.

2015-05-10

10 år, 500 bloggposter och urban exploration

Det här är min femhundrade bloggpost. Femhundrade. Fatta. FEMHUNDRA

På tio år har jag med andra ord bloggat femhundra gånger. Det jag gillar bäst är att vara konsekvent. Hur många bloggar har det inte startats som håller på ett par månader eller kanske nått år eller två. Håll med om att det är rätt konsekvent att skriva i samma blogg femhundra gånger.
Jag har haft ett par saker som jag också försökt vara konsekvent på. Den ena är att INTE ha för långa texter. Oändligt många bloggar har texter som är för långa, där de egentligen hade kunnat summera allt det de ville säga på fem meningar, men ändå skrivs en mindre novell men utan innehåll, det är lite som talare som älskar att höra sin egen röst men det de ville säga kan summeras på fyra minuters tal. Har svårt för sånt. Kom till saken liksom, pang på! Den andra saken är att göra en ansats till att ha med intressanta länkar och i de fall det finns möjlighet, bifoga lite egna bilder. Jag har gjort precis den blogg jag själv skulle vilja läsa, och bli intresserad av.
Ska jag vara helt ärlig så är bloggen rätt grafiskt ful. Den borde kanske fått nån ny grafisk form redan 2009 eller så. Absolut. Men, jag är inte nån html-kodare, web i sig är så många andra så mycket bättre på, och design tar mycket mer tid och energi än vad folk kanske tror. Därför har den fått ha samma design som när den startade 2005. Tills nån snäll vän med känsla för web förbarmar sig. HALLÅ NÅN DÄR?

Det finns något annat också. I tider där allt ska vara så snabbt, och det ska alltid vara nytt och det senaste, då har det varit rätt skönt att bara blogga på av gammal vana. Det blir ingen hype och aldrig direkt ballt. Men det blir äkta och rakt på. Det gillar jag. Kontinuitet. Tanke. Långa tankar. Nått som inte tar slut helt plötsligt.
Vad händer sedan? Vad blir det härnäst? Lägger jag ner bloggen nu? Vi får se. Kanske. Kanske inte. Om man vill så kan man följa mig på Twitter. Jag började twittra 2006, men just DÅ så kändes Twitter rätt ointressant. Det var rapporter om mat och "nu har jag druckit kaffe". Oändligt ointressant. Sedan några år tillbaka är Twitter intressant igen. Bra länkar, intressanta kommentarer. Och kortfattat. Bra.
Jag bestämt mig för att det är dags att ha fotoutställning igen. Det är ganska många år sedan senast. Ca 30 000 bilder sedan senaste fotoutställningen om man ska vara petig. Så det är hög tid. Var hur när? Återkommer. Jag vet hur. Men inte exakt var. Det blir svartvitt, stora bilder, och lite lofi. Jag har ett par spelningar bokade också, kul! Man är aldrig bättre än sin senaste livespelning. En utmaning. Numera är ju musik, respektive fotografi bara en sidoverksamhet. Säljer några enstaka bilder per år, och inkomsterna av musik är små. Mitt nuvarande dagtidsjobb, ja ett sånt där som är intressant och roligt, upphör den 15:e maj. Jag är redo för nya utmaningar.


Nog om mig. Tillbaka till bloggen. Först av allt The G Word en riktigt bra intellektuell touch på graffiti. Högintressant läsning. Intressant läsning är också strålskyddstiftelsens dumheter där en bra summering på den påhittade så kallade "strålskyddstiftelsen" (läs: elallergitroende) bemöts med fakta.


Bilderna från dagens blogg kommer från två ödehus. Som så ofta, att besöka dem sätter verkligen känslorna på spel. Det här är hus som är fantastiska, men när regnet rinner ner brdevid skorstenen och får även bjälklagret att svikta då inser man att en renovering är svår, eller dyr. Extremt sorgligt. Samtidigt finns det en historia och en förklaring bakom varför det blir just såhär.