Spela på spårvagnen

Om man vill kan man köpa en fin tröja med texten Jag är en Cider. Det här är väldigt roande när det gäller just TPB-rättegången när en av åklagarna (Håkan Roswall) uttalar seeder som just Cider. Något som, åter igen, tyder på att de inte har förstått vad att seeda betyder.

Jerry har dragit igång projektet The Tramsessions, kort och gott band som har spelningar, på en spårvagn, medans den rullar. Småputtrigt.

Precis som bilden i bloggen antyder så röstades precis IPRED-lagen igenom under gårdagen. I korta drag så är det en lag som kan tvinga internetoperatörer att ge ut uppgifter direkt till det företag som tycker att fildelning har skett varpå de kan skicka en stor stämmingsräkning. (Tidigare fungerade det som så att internetoperatörer bara lämnade ut de uppgifterna på begäran av en polisutredning eller en förundersökning, och då enbart till polisen, inte till något företag eller till någon privatperson. Och, då en tidigare dom för sisådär fyra år sedan gjorde att en privatperson som fildelat bara kan bli dömd till böter så innebär det att de allra flesta förundersökningar lades ner istället för att gå till åtal och böter).

Någon frågade mig vad jag tycker om fildelning etc, är det moraliskt? Är det inte synd om musiker med flera?
Det är det kanske. Men. Och det viktiga är nu, oavsett hur fel man tycker att det är att dela filer så handlar det inte om rätt eller fel eller att det är dumt. Fildelnings-grejen handlar ju om en idé, eller ett tankesätt på hur något ska fungera, och det går inte att stoppa med lagar eller prat om moral. Lösningen är: acceptera verkligheten eller gå under. Och. Verkligheten är att skivbolag och filmbolag måste hitta andra betalningsmodeller. Starta t. ex. en tjänst där man betalar en månadsavgift (kanske 250:- kronor?) för streamad film och sedan får välja vilka filmer man vill av de som finns där. Låt bild och ljudkvalitet vara bra. Låt textningen (usch vad jag avskyr uttrycket "undertexter" så heter det INTE) fungera bra, låt mig kunna börja se filmen 30 sekunder efter att jag startat programvaran som tar emot videoströmen. Jag skulle lätt betala! Varför kämpa i timmar med att ta ner något piratkopierat, som dessutom kanske är av tveksam kvalitet och har textning på spanska istället för svenska?

Det här är så märkligt. Man står där som konsument i butiken och har tagit ut hundralapparna ur plånboken och vill betala. Men plötsligt så vill inte butiksägaren sälja filmen man vill köpa. Utan man måste köpa en meterstor kartong runt filmen också. Tappade du också köplusten? Det är det nog många som gör. Och i det här fallet så handlar det inte om tekniska problem, det handlar om filmbranschens ovilja/ointresse för andra sätt att sälja än de traditionella. Grundregeln för ett företag som säljer en produkt borde vara att sälja det konsumenterna vill ha...

Notera ironin i "The recording artists safteyguide to the beach" med The Riaa man i huvudrollen.