Konstig musik och vanliga stereotyper

Läste just länken Gubbe med bord, tjej med delay. Det handlar om konstmusik och kritik av konstmusik. Och framför allt om ängsligheten för att råka vara en stereotyp inom kategorin ny musik när allt är gjort. Jag kan erkänna att jag funderade ett tag över att skaffa en loop-pedal, men att jag inte riktigt vågade, det var lite för många som gjorde det. Men apropå inlägget. En fråga som aldrig ställs och som jag undrar över är varför är det sådan överrepresentation av män inom ren noise och varför ramlar kvinnor som gör experimentell musik ofta in i fluffiga ljudlandskap och inte i noise? Oftast, undantag finns. Det känns inte självklart att det skulle behöva vara så. Ängslighet? För att det alltid varit så? Jag undrar, men har inget svar. Såhär lät det förresten när jag spelade i Malmö sent i höstas. Jag är nog en gubbe med bord. Ovanligt nog så körde jag helt utan plus, bara nånstans i gränslandet mellan ambient och drone, utmanande och lite ovant.




2 Ways to Make Yourself More Attractive That Have Nothing to Do with Your Appearance, According to Reddit är lite glädjande läsning. En snabbkurs i att bli attraktiv, utan att läsa The Game eller andra fåniga böcker. Helt klart ett annat perspektiv. Och när länken To Fall in Love With Anyone, Do This dök upp är det väl omöjligt att misslyckas? Citerar:

"More than 20 years ago, the psychologist Arthur Aron succeeded in making two strangers fall in love in his laboratory. Last summer, I applied his technique in my own life, which is how I found myself standing on a bridge at midnight, staring into a man’s eyes for exactly four minutes".


Missa inte heller den intressanta interjun med Simeon i The Silver Apples. De har bara spelat en gång i Sverige. Jag hade förmånen att vara där. Vi var väl ganska exakt två personer i publiken som kunde texterna. Spelningen var på Fritz corner, den gamla squash-hallen vid S:t Eriksplan och bör ha varit 1997. Jag pratade lite med Simeon efter spelningen. Syntharna var hemmabyggen med radiorör, och de var stora och tunga och gick ofta sönder när de turnerade. När deras andra skiva "Contact" kom ut så hade de en bild på sig själva sittandes i cockpit på ett PanAm-plan på framsidan och på baksidan så var det en bild på två personer i sotiga kläder och så en bild från en flygplansolycka på baksidan. Detta ledde till att PanAm ville stämma dem. Simeon gick under jorden och arbetade bland annat med att köra glassbil. Först några år senare kunde de färdigställa sin tredje skiva (vars masterband fortfarande var borta, men som återhittades nån gång på 2000-talet, och nu finns den återutgiven). Läs även tidigare gjord intrevju med dem gjord 1988 i frequency.